Men vi kommer aldrig att förlora
När vi hoppar från kanten
Från den svåraste branten
Är det värt alla sår.
ni kommer aldrig förstå
Från den svåraste branten
Är det värt alla sår.
ni kommer aldrig förstå
Varje gång jag hör den låten blir jag glad. Eller, åtminstone på bättre humör. Dess melodi, bas, rösten, texten. Jag fylls av en oförklarlig lycka, som endast speciell musik kan frambringa. Den gör att jag liksom glömmer lite att jag har religionsprov jag inte pluggat till imorgon, att geografiuppgiften vi ska göra till på fredag knappt är påbörjad. Högsta volym i hörlurarna en gråtrist dag, och wow. Det känns som att det kanske ändå kommer gå.
